Related Paintings of unknow artist :. | European city landscape, street landsacpe, construction, frontstore, building and architecture. 114 | Four-armed avalokiteshvara | Socrates, his two spouses, and Alcibiades, | Portrait of Pierre de Marivaux | Italian Antiphonary |
Related Artists:
Caspar van Wittel
(born Caspar Adriaensz. van Wittel, later a.k.a. Gaspare Vanvitelli, Gasparo degli Occhiali) (1653 - September 13, 1736) was a Dutch Golden Age landscape painter. Van Wittel was born in Amersfoort. He learned painting first from Thomas Jansz van Veenendaal for 4 or 5 years and then from Matthias Withoos for 7 years, until Withoos left Amersfoort. In Amersfoort, he likely was exposed to Dutch landscape artists such as Jan van der Heyden and Gerrit Berckheyde. His first extant works were made in Hoorn in 1672, but he relocated to Rome with his family ca. 1675 and made his career there. Like his former teacher, he joined the Bentvueghels with the nickname "Piktoors" or "Toorts van Amersfoort"(torch of Amersfort). He married in Rome in 1697, and stayed most of his life in that city, though, between 1694 and 1710, he toured Italy and painted in places like Florence, Bologna, Ferrara, Venice, Milan, Piacenza and Naples. He is one of the principal painters of topographical views known as vedute. Gaspar van Wittel died in Rome. His son Luigi would become a famous architect and also carries the italianized family name of Vanvitelli. In Luigi's biography is written that his father was born in July 1656, but Van Wittel's grave in Rome states that he died at the age of 83 in 1736.
eduard hanslick
German music critic, aesthetician and pioneer of musical appreciation. He studied music with Tom??šek and read law at Prague University, writing his earliest essays for the Prague journal Ost und West and for the Wiener Musikzeitung, the Sonntagsblätter and the Wiener Zeitung. From 1849 to 1861 he was a civil servant, chiefly for the ministry of culture, meanwhile writing for the Presse, publishing his important book Vom Musikalisch-Schönen (1854) and lecturing on music appreciation at Vienna University, becoming full professor in 1870. He was also active as a musical emissary and helped promote the standardization of musical pitch. Among his long-standing friends were Brahms and the philosopher Robert Zimmermann. Though his aesthetic enshrined the classical ideals of orderliness and formal perfection, his interests were limited to the music of his own time.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.